tisdag 2 april 2013

När Gefle IF var bäst i Sverige

Det fanns en tid när Gefle IF dominerade svensk fotboll. Här följer ett utdrag ur boken "En 125-årig kärlekshistoria" (2007) om fotbollen vid förra sekelskiftet.

I Gefle IF:s 50-årsskrift från 1932 står det i ett stycke på sidan 10 så här:
”Sommaren 1883 förgick utan att någon annan idrott än rodden blev övad, och under åtskilliga år framåt blev förhållandet detsamma, ty några svaga försök till bollspelsövningar äro knappast värda att nämna.”
   Det är ord som förbryllar. Med all respekt för roddsporten känns det främmande att ett gäng unga killar INTE föll pladask för bollen och alla dess möjligheter. Bollen är ju tidernas leksak över hela världen.
   Men det tycks ha varit likadant även på andra ställen. De flesta idrottsföreningar som startades vid den här tiden ägnade sig åt gymnastik, rodd och kanske skidåkning på vintern. Och det kan ha haft att göra med att den tidens fotboll inte hade samma drag av livskvalitet som dagens. Spelade man fotboll så smutsade man lätt ner sina kläder och vad skulle mamma säga då när man kom hem? Hon och hembiträdet hade minsann annat att göra än att behöva gå ner till ån och tvätta igen.

Målställningarna var hemsnickerier som kunde se ut nästan hur som helst, några linjer förekom inte och knappast några regler heller. Det enda som var klart utsagt var att hands och ”benknep” inte var tillåtet. Offside kände man inte till och skor och boll var självfallet av usel kvalitet för ändamålet.
   Och det värsta av allt var att det inte fanns några fotbollsplaner. Man fick helt enkelt leta upp en så stor öppen yta som möjligt om man ville spela boll, och att ta ut ett representationslag var det ingen större mening med. Vilka skulle man spela mot?
Fotboll var redan då världens roligaste spel, men det var mer komplicerat.

En åldrad Robert Carrick.

Nya tider skulle dock komma. Då den unge engelsmannen Robert Carrick anlände till Gävle i slutet av 1880-talet för att hjälpa sin pappa med affärerna tog han också med sig en massa kunskaper om idrott som vi saknade här i landet. Han var själv en mångkunnig idrottsman och kom att tillhöra svenska eliten i många grenar, inklusive skidor (som han knappast lärt sig i England).
   Men hans viktigaste insats var att han skapade ett starkt fotbollslag i Gefle IF i mitten av 1890-talet.


Det var dock inte Carrick som drog igång fotbollen i klubben. Det fanns redan tidigt på 1890-talet förslag och beslut om ”inköp av en sparkboll och igångsättning av bollsparkningsövningar”, och den mest pådrivande tycks ha varit en herre vid namn E.A. Cratz.
  Till slut började de unga männen förstå sig på denna märkliga sport, och sommaren 1896 var verksamheten i full gång på läroverkets skolgård och på en obebyggd tomt intill den alldeles nybyggda Militärskolan (Borgarskolan numera), de enda ytor i staden som då kunde förvandlas till något som liknade fotbollsplaner.
  Robert Carrick var en av ungdomarna som var med, och han kom att dominera både på och utanför planen. Han var en självklar ledargestalt och en överlägsen idrottsman.
   Så här stod det om Carrick i ett referat sedan Gefle IF besegrat AIK med 9–0 år 1900:
   ”Kraftigt och högt ljuder hans stämma, när han utdelar befallningar i laget, och det gör han hela tiden, än kommenderar han fram första försvaret till att hjälpa forwards, än kommenderar han dem tillbaka allt efter som det behövdes, än varskor han på långt håll målvakten och öfverallt hinner han till. Om ej stockholmarne få en sådan instruktör, är det ej lönt att tänka på att ta pokalen.”


Då Gefle IF den 5 augusti 1898 spelade sin allra första match mot en annan förening var Robert med och höll i hela arrangemanget. Motståndare var ett Skutskärslag, dock inte Skutskärs IF som ännu inte hade bildats.
   GIF-killarna accepterade att spela på bortaplan – kanske för att GIF hade lättare att ta sig hela långa vägen till Skutskär än tvärtom. Carrick var nämligen delägare i en båt, närmare bestämt en yawl (tvåmastad segelbåt) som hette Maria, och i den packade hela laget in sig och styrde österut. Det lär ha varit en obehaglig resa i uselt väder, men anförda av Robert Carrick vann de ändå med 7–1 när de väl kom fram.
   De kunde förstås ha valt att ta tåget, men sånt kostade pengar. Och pengar hade idrottsföreningarna ont om redan på den tiden.
   Det är förresten intressant att Skutskär redan före det förra sekelskiftet kunde få ihop ett fotbollslag, men de hade väl uppmärksammat vad som var på gång inne i Gävle. Och delvis kan man kanske även förklara det med att många fartyg också anlöpte Skutskärs hamn och att det kanske kom en del impulser även den vägen.


För Gefle IF:s del innebar premiärmatchen i alla fall att man sökte sig nya utmaningar. Fotbollen hade vind i seglen, och bland annat hade Gefle IF hyrt den där obebyggda tomten framför Militärskolan för att träna på. Är man lite snäll kan man kanske kalla det för föreningens första idrottsplats, men det går inte att komma ifrån att det snarare var ett exercisfält.
   Hur det nu än var med detta så blev GIF-ynglingarna så inspirerade av segern i premiärmatchen att de tyckte det var dags att söka sig lite mer kvalificerat motstånd. De annonserade i Ny Tidning för Idrott och fick svar av AIK, som också var tidigt igång med fotbollen och faktiskt spelade om svenska mästerskapstiteln samma säsong. Men GIF:arna var inte imponerade – de kom till AIK:s hemmaplan på Ladugårdsgärde och vann med 12–0 den 14 augusti. Kanske i rena glädjen över att få spela på ett någorlunda hyggligt underlag.
Som ett ganska belysande exempel på hur det gick till på den tiden kan nämnas att ”Stockholmarne tillskrefvo sig två mål, hvilka dock ej af Gefleborna godkändes”.


Nå, oavsett om AIK gjorde två mål eller inget alls så gjorde GIF faktiskt tolv. Och det gav eko ända ner till Göteborg, där Örgryte inte längre tyckte att segern i SM-serien samma år inte var lika mycket värd. ÖIS hade besegrat AIK med 3–0 i kampen om SM, och när nu Gefle – som inte var inbjudna att delta i SM-turneringen – gjorde fyra gånger så många mål på samma motståndare tisslades och tasslades det om vilket lag som egentligen var bäst i Sverige.
   Örgryte skickade då till Gefle IF ”en inbjudan att tävla mot dess fotbollslag”, och gossarna i laget såg verkligen fram emot en trevlig långresa. Men av olika skäl, inte minst ekonomiska, blev det inget av med prestigemötet. Det fick skjutas på framtiden men kom inte att bli av sedan heller.

Följande år, 1899, instiftade nämligen greve Clarence von Rosen en vandringspokal till en turnering som blev något av en konkurrent till tävlingen om SM. Gefle IF valde att delta i den nya turneringen och mötte där först Djurgården och sedan AIK. Det blev segrar med 3–0 respektive 4–0, och därmed hade GIF tagit den första inteckningen i von Rosens pokal.
   Man kan förstås tycka att Gefle IF kunde ha deltagit i båda turneringarna precis som AIK och Djurgården gjorde, men de deltagande klubbarna fick själva stå för resorna och då tyckte styrelsen att det blev för dyrt. Det fanns ju andra verksamheter som också skulle bekostas, och pengar växte inte på trän ens på den gamla goda tiden. Det skulle ju också kosta GIF mer än till exempel AIK att vara med i båda turneringarna eftersom klubben inte hade någon riktig hemmaplan utan tvingades bekosta resor till alla sina matcher.
   Så Gefle IF nöjde sig med von Rosens turnering, som år 1900 fick ny form. Först spelade de sex deltagande Stockholmslagen en intern turnering, och segraren skulle få möta Gefle i final. Det blev AIK som vann Stockholmsdelen av tävlingen, och pojkarna från Gefle tog tåget till huvudstaden – och vann med 9–0.
   Någon match mot Örgryte blev det inte nu heller. Möjligen på grund av att det var AIK som hade vunnit SM-titeln efter 1–0 mot 
Örgryte i finalen, och då försvann ju själva tanken med en ”final” mellan Gefle och Örgryte.

Gefle IF hade tagit två inteckningar i von Rosens pokal och skulle ta hem den för alltid om det blev seger i turneringen även 1901. Men nu var GIF:arna kanske en aning övermodiga och gick med på att spela semifinal mot Djurgården och – i händelse av vinst – final mot AIK samma dag. Djurgårdarna bjöd dock bättre motstånd än väntat, och GIF fick nöja sig med en 2–1-seger på förmiddagen.
   Till eftermiddagens final mot AIK kom de därför en aning mosiga och utan den vanliga skärpan. Matchen slutade 1–1, o
ch då alla hade räknat med att Gefle skulle vinna stort som vanligt fanns det ingen beredskap för ett sånt resultat. Alla åkte hem till sitt utan att finalen hade avgjorts, och hela turneringen kom därför att betraktas som oavgjord detta år.
Man kan notera att konkurrensen hade hårdat. Ett år tidigare hade GIF:arna kunnat leka hem semifinalen och komma mer eller mindre utvilade till mötet med AIK. Att bara göra totalt tre mål på två matcher mot de klubbarna och dessutom släppa in ett i varje måste ha känts som ett misslyckande.

1902 tränade GIF-spelarna extra hårt. De hade bollövningar två kvällar i veckan och löpte övriga veckodagar. Naturligtvis var de medvetna om att det inte längre bara var att ställa ut skorna för att vinna, och det här året hade dessutom klubbar från andra orter än Stockholm och Gefle anmält sig. Fotbollen spred sig snabbt och började redan få fäste i bruksorterna runt om i Mellansverige.


GIF:arna träningsspelade också mot Sportarna (Gefle SGF) och kom ovanligt väl förberedda till turneringen. Extra spännande var det också att de för första gången skulle få spela på hemmaplan – Militärskolan hade anlagt en exercisplats som kunde duga som fotbollsplan, och där mötte Gefle IF Stockholmsklubben IF Sleipner inför en stor åskådarskara. 4–0 blev GIF:s segersiffror, och i nästa omgång blev det 5–1 mot detta eviga AIK. Efter 5–0 mot IFK Eskilstuna var Gefle återigen klart för final, den här gången mot Djurgården.
   Djurgårdarna hade ju bjudit på starkt motstånd redan föregående säsong och hade av matchresultaten att döma gått starkt framåt sedan senast. Ingen i Gefles omklädningsrum kände sig säker på seger, men innan laget gick ut på planen reste sig lagkapten Carrick och sa:
   – Kom ihåg, pojkar, att vi kommit hit för att vinna och ej för att förlora!
   Märkvärdigare än så var det inte. Gefle vann med 1–0 och erövrade von Rosens pokal för alltid – inför ögonen på greve Clarence von Rosen själv och en massa imponerade åskådare. Och pokalen överlämnades av ingen mindre än prins Carl, vilket understryker betydelsen av GIF-spelarnas prestation.
   Vad von Rosen tyckte vet vi inte i dag, men han hade kanske inte räknat med att den dyrbara trofén skulle erövras av en klubb inom loppet av fyra år. Så när han beställde en ny pokal inför 1903 års turnering bestämde han samtidigt att den skulle vara ständigt vandrande, vilket den också blev. Efter några år blev von Rosens pokal trofén som hemfördes av det lag som vann SM, och så har det varit ända fram till för bara några år sedan då den gamle grevens politiska ståndpunkter plötsligt ifrågasattes. De allsvenska lagen började då i stället tävla om Lennart Johanssons pokal, och det innebär att den enda von Rosens pokal som existerar finns i Gefle IF:s ägo. Och den kommer då och då till användning än i dag, framförallt i samband med barndop.


Ödet ville att 1902 skulle bli Gefle IF:s hittills sista som Sveriges odiskutabelt bästa fotbollsklubb. På förbundsnivå var det bittra stridigheter om vilka som skulle administrera den nya popsporten fotboll, och man kan väl säga att GIF valde fel sida i konflikten. Klubben fick därför inte vara med och tävla om pokalen 1903, då Strömdalens jämförelsevis fantastiska idrottsplats äntligen stod klar.


1904, då förbundsstriden var avblåst, ställde Gefle IF åter upp – numera alltså i SM-turneringen – men för första gången fick laget stryk av en Stockholmsklubb. Djurgården kom till Gävle och vann med 1–0 i andra omgången.
   Nu var också fotbollen så stor i landet att det till och med i lilla Sandviken fanns klubbar som var kapabla att utmana Gefle IF. I 1905 års SM-turnering vann GIF mot Sandvikens IF med 3–0 och mot IF Stjärnan (senare SAIK) med bara 2–1. Därpå följde en 3–1-seger mot Söderhamn innan GIF var klart för semifinal...mot Örgryte!
   Äntligen skulle de båda giganterna, som fortfarande räknades som de två stora i svensk fotboll, få mötas. Men GIF fick oväntade problem. Först tvingades målvakten Frölander resa utomlands, och sedan råkade lagkaptenen och centerhalven Hammar skada foten under träning.
   Detta räckte, märkligt nog, för att Gefle skulle tycka att det var meningslöst att spela matchen. Utan Frölander och utan Hammar skulle man inte ha en chans, så Örgryte fick vinna på walk over.
   Hela detta ställningstagande tycks ha haft med reskostnader att göra. Det är svårt för oss i dag att sätta oss in i hur man resonerade, men hela fotbolls-Sverige accepterade beslutet sedan Gefle IF lagt fram sina motiv.


Tyvärr blev konsekvensen att Gefle fortsatte tappa kontakten med toppskiktet i svensk fotboll. Det blev fler och fler matcher mot lokala motståndare och allt färre mot lagen från Stockholm. Klubbens ledare hade kanske inte förutsett att konkurrensen skulle skärpas så snabbt och att laget behövde föryngras, men plötsligt var svensk fotboll full av klubbar, lag och spelare från vartenda hörn av landet.
   De flesta av pionjärklubbarna klarade konkurrensen rätt bra, men Gefle IF fick problem. Delvis hade det med förbundsstriden att göra, men det är också möjligt att det blev en chock för föreningen att det inte längre var självklart att man skulle vinna alla sina matcher.
   Det hade också gått flera år sedan det stora genombrottet, och flera spelare hade slutat. Isaac Westergren hade gått över till IFK och koncentrerade sig på friidrotten, Erik Wiklund hade flyttat utomlands och den store ledargestalten Robert Carrick drabbades av en fotskada som satte stopp för hans medverkan i laget under 1903 och 1904. Han återkom visserligen 1905 och spelade ytterligare något år men kom aldrig mer upp i samma klass som under åren kring sekelskiftet.


Redaktionen bakom "En 125-årig kärlekshistoria": Mats Åkerlind, Erik Proos, Ulf Kriström, Lars-Vidar Ström, Anders Eriksson, Lars Söderberg och Bo Brügge
__________________________________________________________

Fotnot: Vill du beställa boken, kontakta medförfattaren Ulf Kriström på ulf.kristrom@gd.se

4 kommentarer:

  1. Det är en stor skandal att AIK och Örgryte kan stoltsera med SM-guld från åren runt förra sekelskiftet. Men inte Gefle IF!
    GIF borde omedelbums föra fram krav på att dom också skall tillräknas titeln Svenska mästare dom åren man vann von Rosens pokal.
    Egentligen har alltså Gefle IF 3 SM-guld i fotboll. =)

    Hans

    SvaraRadera
  2. "Först tvingades målvakten Frölander resa utomlands".
    Haha, vad hände egentligen där? Tvingades? Och vart utomlands var han tvungen att resa? :)

    SvaraRadera
  3. Haha. Han skulle säkert på någon it-mässa i Schweiz.

    SvaraRadera