måndag 24 mars 2014

En tid som flytt

"Det som är rådande nu kommer sen att vara förbi / ordningen bleknar snabbt / och tiderna, de förändras" skrev Bob Dylan och träffade historiens känsligaste nerv.
   Häng med till en annan tid, till idrottens barndom och sockerbruket i Gävle.
   Oscar Björck, friidrottare, bandyspelare och allsvensk fotbollsspelare med Gefle IF på 30-talet, skrev i Gefle Dagblad i april 1943 om sina idrottsminnen från förra seklets begynnelse – och här följer ett utdrag av texten.
   Hoppas att ni tycker att detta är lika rolig, spännande och berikande läsning som jag.
__________
Jimmy Morén
jimmy.moren@gmail.com


Jag började spela fotboll redan som skolpojke och redan när jag kom upp i folkskolans 2:a klass fick jag vara med i Söders fanlag och senare i Brynässkolans fanlag. Jag bodde vid sockerbruket på den tiden, och som det där fanns ett 70-tal familjer, så är det klart, att det också fanns gott om pojkar i min ålder. Och varenda kväll, när vi kom från skolan, sparkade vi förstås boll. Under olympiaden i Stockholm 1912 slog emellertid vårt idrottsintresse ut i riktig blomning, och naturligtvis ordnade vi våra egna olympiska spel. På kvällarna gick vi ner till Gefle Dagblads depeschfönster, som då låg intill posthuset, och studerade resultatlistorna från Stadion, och nästa dag ordnade vi pojkar själva tävlingar i samma grenar, varvid vi också representerade olika nationer och imiterade deras främsta idrottsmän. Inga idrottsredskap hade vi, men det gick bra ändå. Vi kastade spjut med metspön, stötte kula och kastade diskus med stenar och hoppade stav med gärdsgårdsstörar. Och fjorton dagar före de olympiska simtävlingarna tågade vi ner till Östra badhuset för att lära oss simma, så att vi skulle kunna hålla tävlingar också i simgrenarna.


***

Något år efter Stockholms-olympiaden bildade vi vår egen idrottsförening, där jag blev kassaman, och snart hade Stenebergs idrottssällskap en medlemssiffra på 30–40 pojkar och både första- och andralag i fotboll. Vi spelade matcher mot Atlas och Villan och andra liknande pojklag, och vi måtte väl ha varit ganska duktiga, ty vi vann jämt. Och efter segrarna tågade vi hem till sockerbruket i samlad trupp med munspel i teten. På hösten höll vi tävlingar i femkamp, och en gång hade vi också ett ordentligt långdistanslopp. Initiativet till detta lopp togs av en nyss hemkommen sjöman på sockerbruket, distansen var Gefle-Furuvik-Gefle, och första pris var 25 öre. Det var en väldig massa startande, men fältet tänjdes ju ut så småningom, och vid Knaperåsen var det bara en grabb till och jag i teten. Eftersom vi inte kände riktigt till vägen, så vände vi två i Knaperåsen, och allteftersom vi mötte de andra deltagarna, så vände också dessa, så vi kom i alla fall i mål i ganska samlad trupp. Jag har glömt nu, vem som vann, och inte heller minns jag, om 25-öringen någonsin blev utdelad.

***

Oscar Björck. 


Annars var vi sockerbruksgrabbar egentligen mera Brynäs-orienterade, men hur det nu var kom vi i alla fall att tillhöra GIF, och i t.ex. fotboll rekryterade GIF många bland oss. Sven Jansson var väl den förste av oss, som kom med i GIF:s fotbollslag, men Idron Norrby, Emil Forslund och jag själv följde snart med på den inslagna vägen, och vi fick alla platser i "ettan", medan andra av vårt gäng såsom John Sand, Gustaf Wahlqvist, min bror Tore och några till spelade i "tvåan". GIF:s lag hade nyuppsatts det året, och den nya elvan hade genast framgång med sig. I DM-finalen besegrade vi alltså SAIK, och i den matchen slog jag själv in ett mål på ett långskott från längdhoppsgropen. Sedermera tog vi också hem mästerskapet genom att besegra Skutskärs IF i finalen.


***

Mitt största intresse offrade jag i alla fall på fotbollen, och från den har jag givetvis också mina livligaste minnen. Tack vare fotbollen fick jag också göra en minnesrik resa till Finland och Balticum, där gestrikelaget då representerade Sverige i landsmatcher. Vi hade en obehaglig överresa med den lilla kustbåten "Norrland", som började rulla ganska ordentligt, så snart vi lämnat skärgården och kommit ut i rum sjö, och varenda en av oss var väl med eller mindre sjösjuk.
    För att fördriva tiden satt vi en 7–8 stycken och spelade kort i början av resan, men det dröjde inte länge, förrän de första började trappa av, och snart var det bara Axel Hedström i Brynäs, sandvikarna Lööf och Kling samt jag själv kvar vid bordet. Bäst som vi satt där, började Axel slå ihop händerna och bete sig så underligt, att Kling fann sig föranlåten fråga:
    – Va' fasingen gör du, Axel?
    – Jo, ser du, hjärterna börjar bli så långa, svarade Hedström och försvann hastigt upp på däck.
    Snart följde vi andra tre efter. Själv kände jag ännu inte någon sjösjuka, men många av kamraterna hängde som trasor över relingen. Då var det någon som talade om, att Sten-Pelle, Stockholm-Götas kände häcklöpare och mångårige landskampsman, varit över i Amerika, och att han uttalat sig mycket berömmande om "Läkerol", som bl.a. skulle hjälpa sjösjuka. "Göken" (Gösta Pettersson) kom därvid att nämna, att han absolut vägrade att gå ner efter dem, så gick jag ner i stället. När jag kom upp igen, var jag också sjösjuk, och nyssnämnda förnämliga egenskap hos Läkeroltabletten kunde åtminstone inte vi konstatera. Natten var helt fruktansvärd, och jag minns alltjämt, hur nattkärlet ideligen vandrade mellan Evert Jansson och John Sand, som låg i kojerna över varandra.
    Undra på, att vi fullständigt saknade matlust vid framkomsten till Lettland och inte kunde få i oss annat än litet frukt. Och inte var det väl heller så märkvärdigt, att det blev förlust med 1–4 i landskampen mot detta land. Själv var jag bara reserv och spelade inte med den gången, men jag var ändock lika harmsen över att man i svensk press rubricerade nederlaget som "en spik i svenska fotbollens likkista".
    Nästa landskamp gick i Reval, och inte heller då fick jag spela med i laget. Vi hade emellertid då hunnit hämta oss efter överresan och dessutom fått svensk mat, och mot Estland blev det också svensk seger med 7–1.
    Från Estland gick vikingatåget till Finland, där vi spelade två matcher, vari jag deltog som vänsterhalvback. I första matchen, en landskamp mot Finlands lag, segrade vi med 3–2, och även den andra, som gick mot Arbetarnas IF:s lag, resulterade i seger för oss.
    Resan tillbaka till Sverige med "Heimdal" blev enbart angenäm. Vädret var hyggligt, och för underhållningen stod Axel Hedström, åt vilken Gestriklands fotbollförbund ordnat ett dragspel redan före avresan. Det dragspelet spökade förresten sedan flera år vid Gestriklands fotbollförbunds årsmöten, dvs i förbundets räkenskaper, men hur det till slut gick med dragspelet, minns jag faktiskt inte.


***

Ett roligt minne var också gestrikelagets turné till Norrland ett av dessa år. Vi spelade mot kombinationer i Örnsköldsvik, Sundsvall, Kubikenborg, Kramfors och Hudiksvall, och framförallt blev det segrar för oss: Fem matcher och fem segrar, och den vackra målkvoten 35–0.


***

Svettigt var det många gånger i matcherna, men värst ändå, när Wiener Amateur första gången gästade Gefle och Strömvallen. Österrikarna var ju ett lag med världsrykte och med många kända namn såsom Kalman Conrad, Wesely och många andra. Deras center hette Schaffer, en stor och kraftig spelare på ungefär 190 cm i strumplästen. Så snart man gick på honom, petade han bara bollen helt försmädligt på sidan om en, ja, det tycktes vara alldeles omöjligt för oss att ens en liten stund få låna bollen.


***

Motigt var det också en gång i Eskilstuna, då GIF spelade mot City. Först blev vår back Åström skadad, och sedan så ett DM i grenhopp, men jag tror nog kom turen till målvakten Evert Jansson. Jag spelade högerytter, och vid ett anfall hade jag just kommit igenom, då Citys vänsterback kom rusande och satte knäet i bröstet på mig, så att de måste bära ut mig från planen. Brolle Modin hade nätt och jämt piggat upp, då jag fick höra någon som sade:
    – Det var lagom åt dej. Varför skulle du spela så hårt, när ni ändå vinner som ni vill?
    Undra på då, att man blev arg och rusade in på planen igen. Men när jag kom hem och doktorn fick titta på mig, visade det sig att jag fått bröstbenskammen intryckt, så att jag sedan bra länge fick gå lindad med bandage. Jag försökte visserligen spela med hemma mot Hammarby söndagen efter, men det gick ju inte något vidare.


***

En gång spelade en GIF-kombination en vänskapsmatch i Mora, och det dröjde inte länge, förrän vi gjort 1–0. Knappt var spelet i gång igen, förrän vi smällde in 2–0, men då protesterade både Mora-spelarna och publiken. Spelarna menade, att de inte hunnit ordna upp sig riktigt efter första målet.
– Ja, vi gör väl om det då, svarade domaren, ogillade målet och blåste för ny avspark.


***

En enda gång har jag fått en varning i fotboll, och det var i en match mot Brynäs IF. "Gobben" i vårt lag kom av någon anledning ihop sig med "Murren" Eklund i Brynäs-laget så pass, att jag sprang fram och gick emellan för att skilja dem åt. Som tack för ingripandet gav Sörblom, som gick domare, mig en varning. Den varningen fick jag då faktiskt oförskyllt.


***

Efter nära tjugo års matchande lade jag 1937 fotbollsskorna definitivt på hyllan, men visst rycker det i en än i dag när man sitter och tittar på någon match. Av all idrott tyckte jag som sagt bäst om fotboll, men jag tror nog, att jag hade kommit längre som idrottsman, om jag ägnat mitt intresse åt fri idrott. Jag hade ju naturlig snabbhet, och jag har t.o.m. en gång löpt korta häcken på så pass hygglig tid som 16,1. Min bästa tid på 100 m torde väl vara ungefär 11,3 – det togs tid bara på segraren, som hade 11,1, och jag var halvannan meter efter honom – i längd har jag hoppat 656, i höjd 175, stav 310 och tresteg över 13 meter, i spjut kastade jag över 50 m, i diskus 32 m, och min bästa stöt i kula mätte visst 12,40, om jag inte missminner mig.
    Ja, mycken tid har man offrat på idrott, men den tiden är sannerligen inte bortkastad, ty idrotten har inte bara givit mig många minnen, utan också en god hälsa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar